Retroaktivt för det var igår

Ballonger som avtecknar sig mot himlen och jag hoppas att jag inte påminner dig om din förra tjej. Är förutsägbar i mina lögner och jag hinner aldrig skriva så snabbt som tanken går. I min brist på gestaltning klamrar jag mig fast vid minnen. Jag har sagt till dig att jag ville åka i en sådan luftballong med dig. Bara med dig.
Sa upp mig från psykiatrin, begärde försiktigt ut min journal, fick ett ”lycka till”, sen hörde jag klackarna på stengolvet och jag var ute. Och stället förintades inte. De klarar sig helt enkelt utan mig. Jag vet, för de ringde sedan och berättade att jag kunde få köpa min lifestory för ynka 94 kronor. Jag trodde aldrig att jag var så billig.
Använder din dator men jag tror inte du direkt invänder. Allt ditt ska ju vara mitt, typ. Vi är ju varandra nu. Du är jag och jag är du. Ibland är du borta och jag väntar på att du ska komma hem.
Jag blir trött som vanligt – på att vara jag och på att grannarna grillar igen. Fast jag försöker tala om att sommaren är över nu. De ger sig inte, sitter ute och fryser i lusekoftor och jag inne i en Kimono köpt på ICA Bäst på 80-talet.
Lakan uppsatta framför fönsterna i brist på gardiner. De köper vi nästa månad. Tillsammans med färgen som vi ska måla över våra liv med. Kanske är det samtidigt som vi rensar våra plaströr med Kaustik soda och klarar DNs lördagskryss.
Min syster har redan gjort det, en handlingskraftig. Det står på kylskåpet också: 2011-07-02, och med darriga händer ska jag trycka på rec och föreviga ögonblicket vi väntat på i hela våra liv. Tills han kom och infriade alla löften och bad om den skelettliknande pianohanden. Den som gillar att försiktigt stryka bort dammet från den stilrena och rena sideboarden.
Han log och någon sa: Han är en glädjespridare. Vacker som min syster och len på kinden.
Jag väntade på mig men hittade dig på vägen i en korsning och dina ögon var så vackra och uttryckte allt vad jag saknade. Och du sa: jag älskar dig. Sedan var vi lyckliga till slut. Du hade ju gått fel innan och jag hade gömt mig. Men jag sörjde att jag inte känt dig förut. Ville läsa för dig det vackraste jag visste men lät bli för jag trodde inte du ville höra och sedan blev vi schabloner av oss själva. Vattniga i kanterna medan jag trodde att jag var någon jävla Clare Castillon.

Skrev oskickade kärleksbrev som du kanske tjuvläste någon gång. Nu vet jag inte. Jag längtar efter dig. Du lånade ut ditt tågkort till mig och i utbyte fick du min cykel utan luft i framdäcket. Det var den cykeln mamma fick av pappa i 40-års present.
Du cyklade iväg – precis innan jag kom hem och jag saknade dig.
Jag tror du kommer hem snart. Att du kommer hem, säger man.

Mot bättre vetande - det vet jag så väl

Man kan inte publicera bilder utan att äga upphovsrätten. Kan man säga.
Jag minns inte vilka vi var då.
En polis bor där ute nu, där jag bodde förut. Han har lyft ner mina dörrar, ställt in i förrådet.
Jag ringde till If ett par enstaka, åtta gånger, och sa upp min försäkring.Men fick en ny.
- Älskling fattar du inte att de lurat dig? Han blev förbannad. Jag tystnade. Trevade.
- Eh, nej, men det kanske kan vara... Alltså jag vet inte, jag blir tokig på allt som ska fixas. Då får...
Nej jag fattade inte.
Ska byta namn, på historien - något nytt, smart.
Jag minns den där kvällen med Bruce Springsteen, Rod och Don. Jag klappade händerna så hårt att det värkte sedan. Fick gå och lägga mig - sjukanmäla mig. Jag ringde samordnaren och sa: Jag har klapparm. Hon förstod så väl. Hon hade varit där själv, i situationen, efter en show med Blue man group.
Jag ska äga min upphovsrätt nu. Fast jag vet att jag ägs av Ingvar Kamprad, Google, och banken. Eller Camprad med C, eller K. Jag garderar mig.
Ska man våga?
Sedan slutade jag fick ett nytt jobb och en ny utbildning och en ny lägenhet. Breven kom på posten - de var stolta över mig nu.
Slutade fundera, började fungera så nu gråter jag bara på måndagskvällar.
Jag vill inte ta ansvar.
Det kan man inte begära.