Äh kom igen..du fattar ju..

Man vill ju dra, det vill man. Ingen kan ju säga emot. Frågan är ju bara var? Eller kanske snarare... varför???
-Jjjjoojjjoo, ffför aaaaattattt jaajaajaaag....

-För att världen är ett jävla as och du är dess gudsförgätna avföring?

-Eheheheheh, jojojoj, allallalltså, jajajajajag....

-Vad???

Äh, jag vet inte. Inre röster, liksom.

Dricker rosé på en måndag. Gott som fan.


Innan..
Jag sitter på tunnelbanan, kommer såklart på något viktigt, det är där allt händer, allt hemskt i alla fall... Tjejen mittemot läser Läckberg, NÅGON JÄVLA DECKARE. Fullpackat, gammal dam står, trycker sin barm mot mig, jag sitter, erbjuder henne inte min plats... Jag har för faaan jobbat!
Äh, va fa... Ja, ja, i alla fall kommer jag på att jag är helt vanlig för det har jag ju längtat efter att vara. Jo visst, kommer på det där på tunnelbanan, eller nej det är lögn... Jag visste det innan!!! Got you..
Jag anade det redan när jag köpte senaste Elle, funderade på att städa garderoben, började sola (i solen visserligen..), funderade på att göra en brazilian wax och klädde mig i sommarkläder.

Men sen där på tunnelbanan när jag kommit på att jag var vanlig, fast jag redan visste det innan, fick jag blunda hela vägen till Högdalen för jag orkade inte se tjejen som läste deckare av Läckberg och bet på naglarna. Jag visste att jag i såna fall inte skulle kunna sova, ligga i fosterställningen och se den där satans pocketboken för min inre syn medan obehaget spred sig och djävulen kom in genom balkongen och åt upp mig. Jag gillar inte deckare. Det har gått åt en hel del jävla träd för att Henning Mankell ska få ge ut sina 2000000 miljoner "Mannen som grät" och "De hundra schäferhundarna i Prag" ... Dessutom tänk på alla afrikaner som tvingas se honom gå omkring därnere, bekymrad med en öppen linneskjorta och rufsigt hår och vara sådär svår och okontaktbar som jag också ska vara när jag gett ut min psyksjuka symboliska roman. Jobbigt.
Nej nu får det vara bra för idag.
Jag går och lägger mig nu. Mamma ska ringa vid sju, sen ska jag bli full och leta efter lyckan, inte hitta den och sedan åka hem och äta jordnötsringar.
Jag är skitvanlig nu.

Det här kanske du tittar på när du tror att ingen ser. Och sjunger med.

Om jag hade haft en varg som dog som jag sedan stoppade upp och ställde i entrén på ett världshus som jag ägde kunde den se ut så här.

Så här ser jag inte ut idag.

Det handlar liksom om hur man lägger fram det.

Jag har en teori. Allt började en helt vanlig eftermiddag på tunnelbanan.

Jag sitter som sagt på tunnelbanan, på väg hem. Det var igår, kanske i förrgår. Det sitter en dam mittemot, hon saknar en tand i den övre tandraden. Detta ser jag inte förrän hon börjar prata. Hon börjar prata.

Så här någonting, fritt tolkat ur minnet:

-Läste du City igår? Hon låter arg. Jag blir rädd.

-Nä... Jag svarar trevande.

- Det skulle du ha gjort.

Hon låter fortfarande arg och jag undrar om hon är en av dom som brukar skrika åt alla i vagnen att de hatar bögar, aldrig ska ligga med dom och att djävulen ska ta oss allihopa. Ja de som brukar sätta skräck i alla i hela tåget inklusive chauffören som sitter beredd att kalla på förstärkning.

Hon är inte av dom visar det sig. Hon pekar på min öppna väska i knät.

-Det stod om ligorna som kommer hit och stjäl. De är överallt.

Är inte säker på vad jag ska säga men säger:

-Ja, jo man får ju vara försiktig.

Jag känner mig plötsligt skyldig till att sitta med mina ägodelar där i min öppna väska, fritt fram för alla som vill ha mina grejer. Det tror jag ingen vill. Jag känner mig tvungen att förklara för damen. Så oskyldigt jag kan trevar och travar jag på:

-Jo alltså, jag eh har bara väskan öppen när jag sitter på tunnelbanan. Allstå jag stänger den sen, När jag går av och så..

-Ja man måste passa sig, fortsätter hon. De är överallt, de står TILL OCH MED bakom dig i bankomatkön. I City varnade dom för gator med mycket folk, Drottninggatan och så. Jag går inte gärna dit numera.

- Nä, nä. Inte jag heller, ljuger jag.

-Ja, jag har till och med slutat med ryggsäck nu. Hon säger det nyktert och med en hel del självberömmelse.

Jag fortsätter vara folklig, brer på:

-Ja, jo det är ju hemskt, man får ju verkligen passa sig. De kommer ju tydligen ofta från Öststaterna.

Helt plötsligt blev jag rasist också.

Vi skiljs såsmåningom åt vid t-banan efter att vi konstaterat att världen är bara för mörk och sjuk. Hemsk alltså! Ja, med ett vanligt hej då går jag hemåt och börjar fundera på hur det skulle vara om vi skulle blivit kompisar, inte jag och öststatarna utan jag och damen som saknade en tand. Jag kanske skulle blivit böghatare och öststatshatare, funderar jag. Inte för att hon var det... Hoppas jag i alla fall.

Jag blev så rädd först bara.

På kvällen går jag ut och blir full. Jag går till ett ställe, vi tävlar om att krossa glas mot ett bord, jag och en till. Dagen efter, det är nog idag, tänker jag att så bär man sig ju bara inte åt. Jag tänker att jag är dum i huvudet. I samband med det kommer jag också och tänka på de eventuella öststatarna som kanske tar någon plånbok emellanåt för att skicka pengar hem till hela sin släkt som säljer palsternackor, kanske i Sibirien, med bara trasor på kroppen i 20 minusgrader.

Ja nu börjar man ju förstå, kliver ner från den skithöga hästen och tar sig en funderare. Vi är nog lika goda kålsupare i alla fall. Så jag bestämde för att jag igår slutade med att sitta på tunnelbanan, prata med främlingar och smutskasta tjuvar. Det var sista gången alltså. Det var det.