Retroaktivt för det var igår

Ballonger som avtecknar sig mot himlen och jag hoppas att jag inte påminner dig om din förra tjej. Är förutsägbar i mina lögner och jag hinner aldrig skriva så snabbt som tanken går. I min brist på gestaltning klamrar jag mig fast vid minnen. Jag har sagt till dig att jag ville åka i en sådan luftballong med dig. Bara med dig.
Sa upp mig från psykiatrin, begärde försiktigt ut min journal, fick ett ”lycka till”, sen hörde jag klackarna på stengolvet och jag var ute. Och stället förintades inte. De klarar sig helt enkelt utan mig. Jag vet, för de ringde sedan och berättade att jag kunde få köpa min lifestory för ynka 94 kronor. Jag trodde aldrig att jag var så billig.
Använder din dator men jag tror inte du direkt invänder. Allt ditt ska ju vara mitt, typ. Vi är ju varandra nu. Du är jag och jag är du. Ibland är du borta och jag väntar på att du ska komma hem.
Jag blir trött som vanligt – på att vara jag och på att grannarna grillar igen. Fast jag försöker tala om att sommaren är över nu. De ger sig inte, sitter ute och fryser i lusekoftor och jag inne i en Kimono köpt på ICA Bäst på 80-talet.
Lakan uppsatta framför fönsterna i brist på gardiner. De köper vi nästa månad. Tillsammans med färgen som vi ska måla över våra liv med. Kanske är det samtidigt som vi rensar våra plaströr med Kaustik soda och klarar DNs lördagskryss.
Min syster har redan gjort det, en handlingskraftig. Det står på kylskåpet också: 2011-07-02, och med darriga händer ska jag trycka på rec och föreviga ögonblicket vi väntat på i hela våra liv. Tills han kom och infriade alla löften och bad om den skelettliknande pianohanden. Den som gillar att försiktigt stryka bort dammet från den stilrena och rena sideboarden.
Han log och någon sa: Han är en glädjespridare. Vacker som min syster och len på kinden.
Jag väntade på mig men hittade dig på vägen i en korsning och dina ögon var så vackra och uttryckte allt vad jag saknade. Och du sa: jag älskar dig. Sedan var vi lyckliga till slut. Du hade ju gått fel innan och jag hade gömt mig. Men jag sörjde att jag inte känt dig förut. Ville läsa för dig det vackraste jag visste men lät bli för jag trodde inte du ville höra och sedan blev vi schabloner av oss själva. Vattniga i kanterna medan jag trodde att jag var någon jävla Clare Castillon.

Skrev oskickade kärleksbrev som du kanske tjuvläste någon gång. Nu vet jag inte. Jag längtar efter dig. Du lånade ut ditt tågkort till mig och i utbyte fick du min cykel utan luft i framdäcket. Det var den cykeln mamma fick av pappa i 40-års present.
Du cyklade iväg – precis innan jag kom hem och jag saknade dig.
Jag tror du kommer hem snart. Att du kommer hem, säger man.

Mot bättre vetande - det vet jag så väl

Man kan inte publicera bilder utan att äga upphovsrätten. Kan man säga.
Jag minns inte vilka vi var då.
En polis bor där ute nu, där jag bodde förut. Han har lyft ner mina dörrar, ställt in i förrådet.
Jag ringde till If ett par enstaka, åtta gånger, och sa upp min försäkring.Men fick en ny.
- Älskling fattar du inte att de lurat dig? Han blev förbannad. Jag tystnade. Trevade.
- Eh, nej, men det kanske kan vara... Alltså jag vet inte, jag blir tokig på allt som ska fixas. Då får...
Nej jag fattade inte.
Ska byta namn, på historien - något nytt, smart.
Jag minns den där kvällen med Bruce Springsteen, Rod och Don. Jag klappade händerna så hårt att det värkte sedan. Fick gå och lägga mig - sjukanmäla mig. Jag ringde samordnaren och sa: Jag har klapparm. Hon förstod så väl. Hon hade varit där själv, i situationen, efter en show med Blue man group.
Jag ska äga min upphovsrätt nu. Fast jag vet att jag ägs av Ingvar Kamprad, Google, och banken. Eller Camprad med C, eller K. Jag garderar mig.
Ska man våga?
Sedan slutade jag fick ett nytt jobb och en ny utbildning och en ny lägenhet. Breven kom på posten - de var stolta över mig nu.
Slutade fundera, började fungera så nu gråter jag bara på måndagskvällar.
Jag vill inte ta ansvar.
Det kan man inte begära.

Nu kommer han, Jesus.

"They even put up a neonsign saying 'Jesus is coming'..."

Lyssnar på gubbrock.

Det här är helt meningslöst. Ingen ska behöva se eländet. Men jag måste få tiden att gå så att jag inte hinner städa. Kan inte heller kolla på Twin peaks för jag är FÖR sjuk i huvudet idag. Vet inte var jag varit, men inte hemma i alla fall. Tror jag är hemma nu...

" I was standing in a corner in Winslow Arizona, such a fine sight to see. It´s a girl my lord in a blackbed(?) ford slowing down to take a look at me...come on baby.. lallalalala.... save me..... take it easy..." Någonting sånt.
"Eagles", såg dom i Globen, Pappa grät typ, jag blev galen av lycka när Don Henley sjöng "Boys of summer". Syrran klappade i takt och morsan ja, hon tyckte vi hade skittrevligt. Det hade vi också.

Sommaren innnan gick vi på Rod Stewart, hela familjen. Pappa grät då också, fast det var mamma vi "bjudit" på konsert i 50+ present. Rod Spelade EN av sina egna låtar, pappa tog upp tändaren då och gungade fram och tillbaka till "I´m sailing" bara för att reta syrran.
Hade det inte varit för goretex-paret framför i exakt samma jacka som sjöng med (falskt) i samtliga låtar så skulle det varit fulländat. Jo då till och med jag njöt när Rod Stewart för all tid och evighet slaktade "Have you ever seen the rain". Det var helt enkelt en sån tillställning.

När jag sen på höstkanten, vimmelkantig, äntrade globen själv med mina dåliga nerver trodde jag att jag sett Jesus för första gången. Frälst var jag. Det varade bara fram till jul sen blev jag mig själv igen. Men när han spelade "Candy´s room" then and there tyckte jag bara att just jävla nu var att räkna med. Inte innan efter eller aldrig någonsin igen, bara då. Min lilla rockbjörn. Bruce, Bruce, Bruce.

Men tyvärr... är Ullevi-biljetterna falska ska jag kasta hela min samling inklusive alla snygga lp:s från Västerbron i en cermoni som denna denna gudsförgätna stad sent om någonsin ska glömma. Det blir en av de där begravningarna i brustna hjärtans tecken. Jo då, alla ni som drog fortare än ni kom, er har vi begravt på Carmen, allihop. Ni är för evigt dränkta i billig öl. Men bruce, han ska få en lite värdigare och lite psyksjukare begravning. Det blir jag och syrran och den som vill, stadigt berusade i någon vip-hörna på något ännu mer gudsförgätet ställe an staden själv. Spenderandes hela juli-lönen på helrör som vi en gång för alla dränker rockpoeten i. Allt till tonerna av "Flow rida feaut. T Pain". "... Them Reebok with them straps.. turn around and gave that big boodie a slap... started to get low and low and low..." Och så vidare i all evinnerlighet.
DEPRAVERADE. För alltid den här gången. Allt för att en kille vid Skanstull eventuellt sålde falska biljetter till en konsert som skulle räddat oss alla i Göteborg sommaren 2008. Året när vi alla trodde vi skulle dö.. igen och sommaren kom tidigt och hela jävla stockholm dog i bränder från innegårdsgrilllning.

ALLT på grund av en liten papperslapp..och så Jesus då.

Klart man är banal.Hur skulle det annars gå?

Ja du, klart man gråter några stillsamma tårar ibland, lyssnar på "We shall overcome" och hoppas på det bästa. Att bruce Springsteen biljetterna är äkta och att barnen slipper lida alltför mycket. Ja, inte mina barn då alltså. Jag har ju inga.
Ja nog ska vi klara ut den här situationen också hörru; det jävla livet.

Livet suger, sa syrran. Jag var smart nog att inte fråga varför eller ifrågasätta. Ibland håller man käften och håller med. Jag är ju inte precis någon Dalai Lama eller Nightingale heller precis. Svårt att tro någonting förutom att ölen tar slut den med och spriten den blir allt dyrare. Ja och cigaretterna ska vi ju inte bara prata om.

Så jag kunde inte annat än att hålla med. Sköt ändå försiktigt emellan och menade på att vänskapen är ju det fina, det som kan göra allt meningsfullt. Den kärleken. Sen den andra kärleken då. På avstånd helst så man slipper undan utan livshotande skottskador, misshandel, sjukdomar eller psykbryt. Nöjer mig med lite passion via skärmen och ibland minns jag de gamla kärlekarna. tar fram min minneslåda och tittar på något passfoto, vykort eller taxikvitto och är lite nostalgisk sådär. Rest in peace hörrni, ni slapp undan i tid.

Men jobbiga var dom, fy fan, knappt man gör om det. Men så dyker det upp någon, det har man ju hört och sett... på tv. De säger något man tror att ingen sagt förrut. En geni tänker man och kastar sig runt halsen på dem. Tänker att dom kan ju inte rädda dig, nej det förstod man ju när man blev lite äldre att det inte funkade så, det ska väl vara Freud då, men ändå de kan ju göra allt mindre långtråkigt för en tid. Man kan skjuta upp livet bara lite grann, leka passion. Man kan spela huvudrollen i "Den omöjliga kärleken", sedan när de går eller man själv drar kan man ligga i framstupa sidoläge, hålla på att dö fast man aldrig förr varit så ung och vital. Så kan det vara.

Klart man är banal, annars skulle det inte gå.

Sen sitter man här dagen före midsommarafton med brownies i ugnen och tvätt på tork. Klart man är hemmafru, annars skulle det ju inte gå.

Ja, man ska passa sig jävligt noga för att springa omkring som någon upplysare och snacka om livet som något jävla kalas alltså.

Ja så kan det vara men oftast är det ju inte så. Annars skulle det ju aldrig gå. Man får ju lov att vara lite glad emellanåt. Erövra världen med ett leende och låta tankarna skjutas iväg som spjut i huvudet. Klar som vatten. Jo då det har ju hänt.

Nä, skit var det värt. Om man skulle ta och hämta tvätten och skära brownies i jämna fyrkanter, ta sig en smakbit, skita i att diska och vakna förbannad imorn och blir full.

Man måste ju tänka på sina egna känslor..

Träffade den här snubben, han ville att vi skulle äta etiopiskt i veckan, är tydligen det nya. Vad kunde jag göra? Sa som det var. Ledsen hörru, men jag är helt enkelt inte känslomässigt redo för det här.

Ångest, ångest är min arvedel..

Jag säger som Bruce.. " I aint gonna fuck it up this time..."

När man vaknar bakfull en tisdag klockan två på eftermiddagen (Och jag som skulle klippt mig mellan tio och två!) ska man inte logga in på Swedbank och kolla saldon. Likadant som man inte ska kolla på slutet av "Carlitos way" kl två på natten när man blivit full en måndag och är rätt så glad,,, näää, för då blir man skitledsen!!

Jag gjorde båda misstagen. Jag hade såklart både sett den där filmen och kollat saldon på bakfyllan förr men jag trodde att jag var större nu, starkare, klarade av det. Det gjorde jag inte.

Men egentligen tror jag det handlar om något annat, det gör det alltid. För, för att vara så skitdum på logik och diverse är jag monstersmart på amatörpsykologi. Projicering tror jag visst min bögiga, blonderade 55+ psykologi b lärare med träningsväska och fritidskläder sa att det handlade om. Det säger jag till alla också, när de kommer med sina problem. Projicering, projicering, vad är du egentligen ledsen för? Då håller de käften och man kan återgå till att prata om hur bra jag är.

Jag är snäll.

Al Pacino dog, det kom jag inte ihåg. Jag kommer se filmen igen, glömma och bli lika besviken. En pensionerad gangster med skinnrock och en gravid 40 år yngre flickvän. Klart man gråter.
" Gail is gonna be a great mother.." Han säger det medan han sluter ögonen på en bår. Sedan, jävligt död. Man måste ju vara bra på att känna sig in i någon annans situation.

Jag har en svaghet för amerikanska/italienska män.. Nu är ju visserligen inte Al italiensk tror jag, men Bruce och Stallone i alla fall. Tuffa och känsliga samtidigt liksom. Tror det handlar om identifiering. Eller kanske ett innerligt hat mot svenska, blonda tredagarsstubbade opassionerade män mellan 25 och 40 med känslor ur styr, alla klädda i Acne från topp till tå och med jobb inom prostitution (reklam). Ja just de som aldrig skulle skriva ett förstaklassigt kärlekspoem till MIG. Förtjänar jag inte det kanske??? Snyft..

Jag skriver jämt kärleks poem till de jag älskar i smyg. Men sen är jag ju skruvad sen födslen också. Min mamma som ändå ammade mig skitlänge eller i alla fall så länge man ska, liksom. Syrran också.. and she turned out just fine.. med skitfint hår och snövitshud.. Hon förtrollar till och med mig. Ja hon är lite italiensk faktiskt, tuff och känslig. Sedan får hon toppbetyg i skolan och orkar med mig samtidigt, som en ensmastående morsa i förorten typ med jobb på fabrik, och jag sa till henne och menade det: Jag är så stolt över dig.

Nu återknyter vi det här till inledningen för det skulle min svenska b lärare sagt.

Jag säger som Bruce skulle ha sagt... "How can a poor man stand such a hard times as these.."

HAHAHAHAHAHA!!!!!!........................................ (Rått skratt.)