Nu kommer han, Jesus.

"They even put up a neonsign saying 'Jesus is coming'..."

Lyssnar på gubbrock.

Det här är helt meningslöst. Ingen ska behöva se eländet. Men jag måste få tiden att gå så att jag inte hinner städa. Kan inte heller kolla på Twin peaks för jag är FÖR sjuk i huvudet idag. Vet inte var jag varit, men inte hemma i alla fall. Tror jag är hemma nu...

" I was standing in a corner in Winslow Arizona, such a fine sight to see. It´s a girl my lord in a blackbed(?) ford slowing down to take a look at me...come on baby.. lallalalala.... save me..... take it easy..." Någonting sånt.
"Eagles", såg dom i Globen, Pappa grät typ, jag blev galen av lycka när Don Henley sjöng "Boys of summer". Syrran klappade i takt och morsan ja, hon tyckte vi hade skittrevligt. Det hade vi också.

Sommaren innnan gick vi på Rod Stewart, hela familjen. Pappa grät då också, fast det var mamma vi "bjudit" på konsert i 50+ present. Rod Spelade EN av sina egna låtar, pappa tog upp tändaren då och gungade fram och tillbaka till "I´m sailing" bara för att reta syrran.
Hade det inte varit för goretex-paret framför i exakt samma jacka som sjöng med (falskt) i samtliga låtar så skulle det varit fulländat. Jo då till och med jag njöt när Rod Stewart för all tid och evighet slaktade "Have you ever seen the rain". Det var helt enkelt en sån tillställning.

När jag sen på höstkanten, vimmelkantig, äntrade globen själv med mina dåliga nerver trodde jag att jag sett Jesus för första gången. Frälst var jag. Det varade bara fram till jul sen blev jag mig själv igen. Men när han spelade "Candy´s room" then and there tyckte jag bara att just jävla nu var att räkna med. Inte innan efter eller aldrig någonsin igen, bara då. Min lilla rockbjörn. Bruce, Bruce, Bruce.

Men tyvärr... är Ullevi-biljetterna falska ska jag kasta hela min samling inklusive alla snygga lp:s från Västerbron i en cermoni som denna denna gudsförgätna stad sent om någonsin ska glömma. Det blir en av de där begravningarna i brustna hjärtans tecken. Jo då, alla ni som drog fortare än ni kom, er har vi begravt på Carmen, allihop. Ni är för evigt dränkta i billig öl. Men bruce, han ska få en lite värdigare och lite psyksjukare begravning. Det blir jag och syrran och den som vill, stadigt berusade i någon vip-hörna på något ännu mer gudsförgätet ställe an staden själv. Spenderandes hela juli-lönen på helrör som vi en gång för alla dränker rockpoeten i. Allt till tonerna av "Flow rida feaut. T Pain". "... Them Reebok with them straps.. turn around and gave that big boodie a slap... started to get low and low and low..." Och så vidare i all evinnerlighet.
DEPRAVERADE. För alltid den här gången. Allt för att en kille vid Skanstull eventuellt sålde falska biljetter till en konsert som skulle räddat oss alla i Göteborg sommaren 2008. Året när vi alla trodde vi skulle dö.. igen och sommaren kom tidigt och hela jävla stockholm dog i bränder från innegårdsgrilllning.

ALLT på grund av en liten papperslapp..och så Jesus då.

Klart man är banal.Hur skulle det annars gå?

Ja du, klart man gråter några stillsamma tårar ibland, lyssnar på "We shall overcome" och hoppas på det bästa. Att bruce Springsteen biljetterna är äkta och att barnen slipper lida alltför mycket. Ja, inte mina barn då alltså. Jag har ju inga.
Ja nog ska vi klara ut den här situationen också hörru; det jävla livet.

Livet suger, sa syrran. Jag var smart nog att inte fråga varför eller ifrågasätta. Ibland håller man käften och håller med. Jag är ju inte precis någon Dalai Lama eller Nightingale heller precis. Svårt att tro någonting förutom att ölen tar slut den med och spriten den blir allt dyrare. Ja och cigaretterna ska vi ju inte bara prata om.

Så jag kunde inte annat än att hålla med. Sköt ändå försiktigt emellan och menade på att vänskapen är ju det fina, det som kan göra allt meningsfullt. Den kärleken. Sen den andra kärleken då. På avstånd helst så man slipper undan utan livshotande skottskador, misshandel, sjukdomar eller psykbryt. Nöjer mig med lite passion via skärmen och ibland minns jag de gamla kärlekarna. tar fram min minneslåda och tittar på något passfoto, vykort eller taxikvitto och är lite nostalgisk sådär. Rest in peace hörrni, ni slapp undan i tid.

Men jobbiga var dom, fy fan, knappt man gör om det. Men så dyker det upp någon, det har man ju hört och sett... på tv. De säger något man tror att ingen sagt förrut. En geni tänker man och kastar sig runt halsen på dem. Tänker att dom kan ju inte rädda dig, nej det förstod man ju när man blev lite äldre att det inte funkade så, det ska väl vara Freud då, men ändå de kan ju göra allt mindre långtråkigt för en tid. Man kan skjuta upp livet bara lite grann, leka passion. Man kan spela huvudrollen i "Den omöjliga kärleken", sedan när de går eller man själv drar kan man ligga i framstupa sidoläge, hålla på att dö fast man aldrig förr varit så ung och vital. Så kan det vara.

Klart man är banal, annars skulle det inte gå.

Sen sitter man här dagen före midsommarafton med brownies i ugnen och tvätt på tork. Klart man är hemmafru, annars skulle det ju inte gå.

Ja, man ska passa sig jävligt noga för att springa omkring som någon upplysare och snacka om livet som något jävla kalas alltså.

Ja så kan det vara men oftast är det ju inte så. Annars skulle det ju aldrig gå. Man får ju lov att vara lite glad emellanåt. Erövra världen med ett leende och låta tankarna skjutas iväg som spjut i huvudet. Klar som vatten. Jo då det har ju hänt.

Nä, skit var det värt. Om man skulle ta och hämta tvätten och skära brownies i jämna fyrkanter, ta sig en smakbit, skita i att diska och vakna förbannad imorn och blir full.

Man måste ju tänka på sina egna känslor..

Träffade den här snubben, han ville att vi skulle äta etiopiskt i veckan, är tydligen det nya. Vad kunde jag göra? Sa som det var. Ledsen hörru, men jag är helt enkelt inte känslomässigt redo för det här.

Ångest, ångest är min arvedel..

Jag säger som Bruce.. " I aint gonna fuck it up this time..."

När man vaknar bakfull en tisdag klockan två på eftermiddagen (Och jag som skulle klippt mig mellan tio och två!) ska man inte logga in på Swedbank och kolla saldon. Likadant som man inte ska kolla på slutet av "Carlitos way" kl två på natten när man blivit full en måndag och är rätt så glad,,, näää, för då blir man skitledsen!!

Jag gjorde båda misstagen. Jag hade såklart både sett den där filmen och kollat saldon på bakfyllan förr men jag trodde att jag var större nu, starkare, klarade av det. Det gjorde jag inte.

Men egentligen tror jag det handlar om något annat, det gör det alltid. För, för att vara så skitdum på logik och diverse är jag monstersmart på amatörpsykologi. Projicering tror jag visst min bögiga, blonderade 55+ psykologi b lärare med träningsväska och fritidskläder sa att det handlade om. Det säger jag till alla också, när de kommer med sina problem. Projicering, projicering, vad är du egentligen ledsen för? Då håller de käften och man kan återgå till att prata om hur bra jag är.

Jag är snäll.

Al Pacino dog, det kom jag inte ihåg. Jag kommer se filmen igen, glömma och bli lika besviken. En pensionerad gangster med skinnrock och en gravid 40 år yngre flickvän. Klart man gråter.
" Gail is gonna be a great mother.." Han säger det medan han sluter ögonen på en bår. Sedan, jävligt död. Man måste ju vara bra på att känna sig in i någon annans situation.

Jag har en svaghet för amerikanska/italienska män.. Nu är ju visserligen inte Al italiensk tror jag, men Bruce och Stallone i alla fall. Tuffa och känsliga samtidigt liksom. Tror det handlar om identifiering. Eller kanske ett innerligt hat mot svenska, blonda tredagarsstubbade opassionerade män mellan 25 och 40 med känslor ur styr, alla klädda i Acne från topp till tå och med jobb inom prostitution (reklam). Ja just de som aldrig skulle skriva ett förstaklassigt kärlekspoem till MIG. Förtjänar jag inte det kanske??? Snyft..

Jag skriver jämt kärleks poem till de jag älskar i smyg. Men sen är jag ju skruvad sen födslen också. Min mamma som ändå ammade mig skitlänge eller i alla fall så länge man ska, liksom. Syrran också.. and she turned out just fine.. med skitfint hår och snövitshud.. Hon förtrollar till och med mig. Ja hon är lite italiensk faktiskt, tuff och känslig. Sedan får hon toppbetyg i skolan och orkar med mig samtidigt, som en ensmastående morsa i förorten typ med jobb på fabrik, och jag sa till henne och menade det: Jag är så stolt över dig.

Nu återknyter vi det här till inledningen för det skulle min svenska b lärare sagt.

Jag säger som Bruce skulle ha sagt... "How can a poor man stand such a hard times as these.."

HAHAHAHAHAHA!!!!!!........................................ (Rått skratt.)

Äh kom igen..du fattar ju..

Man vill ju dra, det vill man. Ingen kan ju säga emot. Frågan är ju bara var? Eller kanske snarare... varför???
-Jjjjoojjjoo, ffför aaaaattattt jaajaajaaag....

-För att världen är ett jävla as och du är dess gudsförgätna avföring?

-Eheheheheh, jojojoj, allallalltså, jajajajajag....

-Vad???

Äh, jag vet inte. Inre röster, liksom.

Dricker rosé på en måndag. Gott som fan.


Innan..
Jag sitter på tunnelbanan, kommer såklart på något viktigt, det är där allt händer, allt hemskt i alla fall... Tjejen mittemot läser Läckberg, NÅGON JÄVLA DECKARE. Fullpackat, gammal dam står, trycker sin barm mot mig, jag sitter, erbjuder henne inte min plats... Jag har för faaan jobbat!
Äh, va fa... Ja, ja, i alla fall kommer jag på att jag är helt vanlig för det har jag ju längtat efter att vara. Jo visst, kommer på det där på tunnelbanan, eller nej det är lögn... Jag visste det innan!!! Got you..
Jag anade det redan när jag köpte senaste Elle, funderade på att städa garderoben, började sola (i solen visserligen..), funderade på att göra en brazilian wax och klädde mig i sommarkläder.

Men sen där på tunnelbanan när jag kommit på att jag var vanlig, fast jag redan visste det innan, fick jag blunda hela vägen till Högdalen för jag orkade inte se tjejen som läste deckare av Läckberg och bet på naglarna. Jag visste att jag i såna fall inte skulle kunna sova, ligga i fosterställningen och se den där satans pocketboken för min inre syn medan obehaget spred sig och djävulen kom in genom balkongen och åt upp mig. Jag gillar inte deckare. Det har gått åt en hel del jävla träd för att Henning Mankell ska få ge ut sina 2000000 miljoner "Mannen som grät" och "De hundra schäferhundarna i Prag" ... Dessutom tänk på alla afrikaner som tvingas se honom gå omkring därnere, bekymrad med en öppen linneskjorta och rufsigt hår och vara sådär svår och okontaktbar som jag också ska vara när jag gett ut min psyksjuka symboliska roman. Jobbigt.
Nej nu får det vara bra för idag.
Jag går och lägger mig nu. Mamma ska ringa vid sju, sen ska jag bli full och leta efter lyckan, inte hitta den och sedan åka hem och äta jordnötsringar.
Jag är skitvanlig nu.

Det här kanske du tittar på när du tror att ingen ser. Och sjunger med.

Om jag hade haft en varg som dog som jag sedan stoppade upp och ställde i entrén på ett världshus som jag ägde kunde den se ut så här.

Så här ser jag inte ut idag.

Det handlar liksom om hur man lägger fram det.

Jag har en teori. Allt började en helt vanlig eftermiddag på tunnelbanan.

Jag sitter som sagt på tunnelbanan, på väg hem. Det var igår, kanske i förrgår. Det sitter en dam mittemot, hon saknar en tand i den övre tandraden. Detta ser jag inte förrän hon börjar prata. Hon börjar prata.

Så här någonting, fritt tolkat ur minnet:

-Läste du City igår? Hon låter arg. Jag blir rädd.

-Nä... Jag svarar trevande.

- Det skulle du ha gjort.

Hon låter fortfarande arg och jag undrar om hon är en av dom som brukar skrika åt alla i vagnen att de hatar bögar, aldrig ska ligga med dom och att djävulen ska ta oss allihopa. Ja de som brukar sätta skräck i alla i hela tåget inklusive chauffören som sitter beredd att kalla på förstärkning.

Hon är inte av dom visar det sig. Hon pekar på min öppna väska i knät.

-Det stod om ligorna som kommer hit och stjäl. De är överallt.

Är inte säker på vad jag ska säga men säger:

-Ja, jo man får ju vara försiktig.

Jag känner mig plötsligt skyldig till att sitta med mina ägodelar där i min öppna väska, fritt fram för alla som vill ha mina grejer. Det tror jag ingen vill. Jag känner mig tvungen att förklara för damen. Så oskyldigt jag kan trevar och travar jag på:

-Jo alltså, jag eh har bara väskan öppen när jag sitter på tunnelbanan. Allstå jag stänger den sen, När jag går av och så..

-Ja man måste passa sig, fortsätter hon. De är överallt, de står TILL OCH MED bakom dig i bankomatkön. I City varnade dom för gator med mycket folk, Drottninggatan och så. Jag går inte gärna dit numera.

- Nä, nä. Inte jag heller, ljuger jag.

-Ja, jag har till och med slutat med ryggsäck nu. Hon säger det nyktert och med en hel del självberömmelse.

Jag fortsätter vara folklig, brer på:

-Ja, jo det är ju hemskt, man får ju verkligen passa sig. De kommer ju tydligen ofta från Öststaterna.

Helt plötsligt blev jag rasist också.

Vi skiljs såsmåningom åt vid t-banan efter att vi konstaterat att världen är bara för mörk och sjuk. Hemsk alltså! Ja, med ett vanligt hej då går jag hemåt och börjar fundera på hur det skulle vara om vi skulle blivit kompisar, inte jag och öststatarna utan jag och damen som saknade en tand. Jag kanske skulle blivit böghatare och öststatshatare, funderar jag. Inte för att hon var det... Hoppas jag i alla fall.

Jag blev så rädd först bara.

På kvällen går jag ut och blir full. Jag går till ett ställe, vi tävlar om att krossa glas mot ett bord, jag och en till. Dagen efter, det är nog idag, tänker jag att så bär man sig ju bara inte åt. Jag tänker att jag är dum i huvudet. I samband med det kommer jag också och tänka på de eventuella öststatarna som kanske tar någon plånbok emellanåt för att skicka pengar hem till hela sin släkt som säljer palsternackor, kanske i Sibirien, med bara trasor på kroppen i 20 minusgrader.

Ja nu börjar man ju förstå, kliver ner från den skithöga hästen och tar sig en funderare. Vi är nog lika goda kålsupare i alla fall. Så jag bestämde för att jag igår slutade med att sitta på tunnelbanan, prata med främlingar och smutskasta tjuvar. Det var sista gången alltså. Det var det.